jag har länge funderat på om jag ska ha skrivit det mest ärliga inlägg jag någonsin formulerat och slängt ur mig alla känslor som man inte pratar om. idag har jag insett att det inte är nödvändigt, för idag har jag insett att jag vänt på hela karusellen. jag känner att jag verkligen mår bra. just nu känner jag vart jag hör hemma och vilka jag vill välja att lägga tid och energi på. jag känner att jag har hittat min plats efter cirka två år. jag mår bra och känner mig lycklig. jag har hittat den där gnistan som kallas självkänsla och jag vågar nästan påstå att jag trivs i min kropp, som den jag är. jag har äntligen hittat en träningsform jag mår bra av och jag har minskat huvudvärken radikalt. jag tror att det är för att jag släppt mycket av stressen, sänkt alla miljoner krav jag haft på mig själv och insett att det här är jag. och jag duger ändå. nu när jag vet hur man borde känna, kan jag se tillbaka och inse hur mycket jag faktiskt har misshandlat mitt psyke de senaste åren. jag har blivit säkrare i mig själv, och i mina vänskapsrelationer. och det här har jag kommit fram till alldeles själv. det mesta går min väg, och jag känner att jag verkligen förtjänar medgången efter alla motgångar, vissa mindre än andra. jag har slutat haka upp mig på saker i det förflutna som jag ändå inte kan ändra, och lärt mig att glädjas åt det fina som fanns istället. jag har förlåtit och blivit förlåten, och återigen insett vilka som verkligen spelar roll.

jag är stolt över mig själv som har lyckats med detta, helt på egen hand. från att alltid ha lindat upp självkänslan med en annan människa som stöttepåle står jag nu på egna ben. och jag står stadigt.