Jag har aldrig varit mycket för att titta på idol. Det har alltid känts lite väl kommersiellt för mig. Men för ett tag sen var det en säsong då det bästa jag visste var att krypa ihop i soffan, hos mitt andrahem och kika på idol. Den ultimata fredagen.

Idag gjorde jag det igen medan jag väntade på att kvällen skulle ta fart, och jag tillät mig själv att faktist blicka tillbaka. Blicka tillbaka på en tid då jag var ofattbart lycklig, en period då jag verkligen hade hittat mig och hem. När den perioden väl tog slut insåg jag att jag bara hade lurat mig själv. Jag hade inte hittat mig, jag hade enbart hittat den du gjorde mig till. När det slets ifrån mig kunde jag inte bli annat än förbannad, för ni slet ifrån mig det så brutalt.

Nu sitter jag här, blickar tillbaka, och känner att jag verkligen önskar att jag hade vetat då all den lärdom det senaste året har gett mig. jag sitter här och jag vet vem jag är. Jag vet exakt vem jag är och vad jag behöver. Och för första gången sedan ni så ofattbart slet mitt allt och liv ur mina händer ser jag tillbaka utan smärta. Jag har inget öppet sår kvar. Ni har dock lämnat ärr, som nu mer är en accepterad del av mig själv. Jag har lärt mig att leva med ärren, de är en del av mig och karaktäriserar en del av min personlighet. Jag vill nästan påstå att jag är tacksam för vad ni fick mig att gå igenom, för hade ni inte gjort det så hade jag fortfarande fumlat runt i någon annans kropp utan att veta vem jag verkligen är, och vilka som verkligen räknas. Jag har fantastiskt underbara vänner som hjälpte mig att tvätta rent mina sår varje kväll, för att ärren skulle bli så fina som möjligt. Dom är knappt synliga längre, men de som vet ser om de letar. Tack vare er har jag äntligen lärt mig att alla människor är värda en chans, och att jag trots rädslan att bli sårad måste lära mig att öppna upp och lita på folk. Ikväll kunde jag titta på idol och njuta av Daniels version av John Mayers ”Who says”.

Jag är lycklig, jag vill verkligen tycka det. Och jag har er att tacka. Jag har insett att dem som befinner sig i mitt förflutna gör det av en anledning. Och att tiden faktiskt läker alla sår.


jag älskar den här bilden, den är ful som stryk egentligen,
men skrattet är så jäkla ärligt. uppriktig glädje.