känslomässig kaos. har precis ringt och pratat med min tränare, eller är det nu jag ska säga min gamla tränare? jag hatar mig själv för att jag ger upp. men jag vet att jag mår dåligt av att sitta där på träningscykeln och bara trampa utan framgång. jag vill inte sluta kämpa. jag vill inte ge upp. men jag kommer åtminstone kunna blicka tillbaka och veta att jag inte gav upp utan strid. en nästan tvåårig strid.

hejdå mina älskade ifk-tjejer. jag kommer att sakna er så gräsligt jävla mycket. teardrop.