för åtta veckor sedan, den fjärde oktober, upplevde jag mitt hittills mest galna, obeskrivliga, glädjefyllda ögonblick på väldigt länge. jag tog mig till skolan, genomled en hel mattelektion alldeles sjuk av nervositet innan jag smög iväg till trafikverket. inte för någon hade jag berättat vad jag skulle göra. inte mamma, inte pappa, inte för några vänner.

satte mig efter vad som kändes som en evighet vid en dator, med ett kunskapstest framför mig. stressad som satan eftersom jag visste att jag inte hade särskilt mycket tid. stupsäker på att jag kuggat så tryckte jag på "rätta"-knappen, och det kom upp ett grönt "GODKÄND". 52 poäng, och jag fattade ingenting. nånstans hade jag fått för mig att 54 var gränsen. "okej, du kommer misslyckas med körprovet matilda, du fåååååår inte bli glad nu. ingen glädje i förskott".
fick springa ner till parkeringen där håkan, ja provgubben hette så, väntade på mig. höll andan när jag körde ut därifrån, ända tills han sa att "matilda, du får andas, det är helt okej". körde runt i ca 30-35 minuter tror jag, och fasen vad dåligt jag körde. jag visste, jag kände i hela kroppen, att jag hade misslyckats. när jag sedan körde in och parkerade saaben där den stått så slutade jag lyssna på honom, och kände att "det är inte hela världen, du kan göra om det, det gör ingenting matilda". och mina tankar avbröts när jag hörde ordet grattis. jag blev tvungen att fråga om han skämtade med mig, vilket han försäkrade mig om att han inte gjorde.

"grattis till körkortet, anna matilda katarina", mina hittills mest uppskattade ord, ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. jag tog pappret och sprang därifrån så fort jag kunde, så att han inte skulle kunna ändra sig. och som jag grät glädjetårar den dagen.