Jag har blivit den där virriga typen igen. Den som hittar de länge förlorade vantarna i troslådan,
i jakt på annat hittar bankdosan i necessären, glömmer plånboken när jag går till affären och
stoppar smöret i diskmaskinen och sätter på. Den som säger xylofon och tror att alla ska förstå
att jag menar metafor. Jag har alla fall kommit ihåg att ta bort alla miljoner stygn jag har under
revbenen. Och jag får det att låta som om jag varit med i världens bilkrasch eller halkat på olja
och fått en kökskniv i njuren. Det är inte det minsta dramatiskt egentligen, bara väldigt förnedrande.
Jag fick klä av mig för en manlig sjuksköterska med kropp som en grekisk gud. Ligga halvtnaken
framför guden pinsamt länge och vänta på att läkaren skulle komma.
Läkaren var inte lika snygg. Han gav mig bedövning och såg förvånat på mig när jag sa aj när
han snittade upp mig som en abborre. Trots att det gjorde förbannat ont kunde jag inte låta bli
att skratta. Jag insåg just att han såg ut som en mullvad i glasögonen han hade på sig.
Se, nu har jag tappat tråden också. Virrig är jag. Men så länge jag kommer ihåg att ta med mig
cykeln ikväll när jag cyklar ned på stan så gör det inte så mycket att jag är virrig. Visst är det
irriterande, men ganska kul emellanåt.

Matilda fnissar massa åt mig, det betyder kanske att jag får gästblogga igen nångång, vem vet?
Gå i frid alla snyggingar!

/The big (virrpanna) sister ♥