jobbig kväll och hemsk natt. begravningen på tvprogrammet igår skickade mina tankar lite
drygt fyra år tillbaka i tiden. jag, precis som hon på tvn, kunde inte gråta då, hur mycket
jag än försökte. jag ville verkligen visa att jag var ledsen, för det var jag. jag var förkrossad.
men tårarna ville inte komma, inte förrän jag skulle krama om min faster, då jag helt plötsligt
började störtböla. jag grät floder, och jag kan lätt räkna på fingrarna de nätter kinderna
faktiskt var torra när jag skulle sova det första halvåret.
för första gången på riktigt länge grät jag mig till sömns inatt. det har gått mer fyra år, men
det gör fortfarande lika ont. kommer man någonsin över saknaden?

någon höll tal, citerade henne. "vi gör det vi kan, och det vi inte kan det behöver vi inte göra",
och fortsatte med "hon ville göra det hon kunde, och det hon kunde - det gjorde hon". de
orden sitter fast djupt inne i mig. hon gjorde allt hon kunde.
och jag hade världens bästa farmor.