att skratta även om det gör ont,
idag slutade jag 11.20. fruktansvärt skönt, men idag är jag arg. eller typ upprörd kanske var mer passande.
vi ska göra ett projekt på träningsläran som ska handla om olika typer av handikapp. del 1 ska bestå av en förklaring av det handikapp/funktionshinder man valt och i del 2 ska man titta på hur detta funkar i samband med idrott. no limits. okej fine, jag är med. läraren står där framme och rabblar upp en massa olika, och tittar på mig, säger "matilda, visst var det down syndrom?".
jag har aldrig försökt dölja att min lillebror är mongolid, aldrig nånsin, men jag har inte heller öppet pratat om det i min nuvarande klass, så som i de två tidigare. när jag sitter där och känner mig smått uthängd och vi ska bestämma vad vi vill jobba om får jag frågor, jag visste det. "vad finns det för idrottsmöjligheter om man är hjärnskadad?" missförstå mig rätt, men jag har ingen som helst kunskap om hjärnskador, jag vet inte. varför fråga mig? min lillebror är INTE hjärskadad. down syndrom är ett genfel. han har en kromosom för mycket, vad har det med hjärnan att göra?
det värsta är ändå att folk verkar tro att han är en börda. att folk tycker synd om mig, för att min lillebror är utvecklingsstörd. jag kan säga rätt ut att jag tycker synd om er. fruktansvärt synd tycker jag om er som inte har en lillebror med down syndrom. jag är 100 gånger rikare, minst, än er, och det är synd om er som inte förstår hur mycket glädje han har bidragit till i mitt liv. ni skulle aldrig någonsin kunna förstå vilken livsglädje den grabben har. hur mycket han har lärt mig.
citerar min storasyster;
"du borde skratta åt dem, inte ta åt dig av vad de säger, de får aldrig ett lika rikt liv som vi har - erkänn att wille har lärt dig att älska villkorslöst och att vara ärlig, tänka logiskt och hitta andra sätt att utföra saker på när det ena inte går. att skratta även om det gör ont."
jag tycker att det känns jobbigt vissa gånger, absolut, men hur jobbiga är inte "normala" småbröder då? att jag nu känner att jag måste välja down syndrom och skriva för att försvara mig är också rätt patetiskt. men nu måste jag, jag måste berätta min historia, och mina erfarenheter av mongolider.
ni har inget annat än brist på kunskap, brist på en helt fantastisk liverfarenhet. jag har världens bästa lillebror, och jag kunde inte ens för en sekund önska att han var annorlunda. 
att älska kompromisslöst.
Helt sjukt bra skrivet hjärtat! Jag har CAD och sitter halvt och grinar!
De har inte en aning om vad de handlar om, hjärnskador är något helt annat. Och det vet du att jag vet!
Du har rätt, du är minst hundra gånger rikare än de. William är, och har alltid varit, en STOR glädjespridare i vår släkt. Han har lärt oss alla mycket. De vet inte vad Downs är, och på ett sätt är det ju bra att de frågar dig för då kan du ju se till att de får veta det. Att de inte går och tror en massa saker som inte stämmer. Men jag förstår att det är jobbigt samtidigt. Du ska absolut inte skriva om Downs för att försvara dig, men om du känner att du fixar det och om du vill, så finns det nog ingen som kan förklara bättre så att de förstår, än du.
Många kramar
you go girl!
jag hjälper dig gärna med arbetet, men som Ida säger, skriv inte om downs för att du känner att du måste försvara dig.
folk som inte har någon släkting eller vän som har downsyndrom eller någon annan sjukdom kanske inte vet hur det är.. det är dåligt att de tar upp det högt men du måste ju förstå att de inte vet skillnaden mellan hjkärnskadad och downsyndrom om de inte har någon erfarenhet av det.
