mina ambitioner har varit solklara så länge nu så det börjar nästan bli skrämmande. jag tror att jag bestämde mig för att slippa ha panik över framtiden.

hur som helst så står studenten överst på listan. jag hade länge "bäst betyg på borgis", som mål, men jag förstörde det för mig själv förra året. och det gör väl ingenting egentligen, för att det gick som det gick berodde ju på att all motivation och livsgnista pyste ur mig. men jag kommer att ta studenten med bra betyg, det vet jag. jag behöver faktiskt inte vara bäst för att vara bra nog.

efter studenten ska jag jobba så många timmar jag får på mitt jobb på länsförsäkringar, för att skapa mig ett litet kapital innan jag sticker till usa i slutet av september/början av oktober. för jag ska till usa. jag har skullat åka till usa sen innan jag ens visste vad au pair var, och att tveka nu vore verkligen att snubbla på målsnöret. jag hoppas på new york, florida eller californien. dock är chansen överhängande att jag hamnar någon annanstans. men det gör ingenting, för jag ska till usa.

när jag kommer hem tänker jag ta mig an att plugga internationell ekonomi vid linköpnings universitet, om jag kommer in så klart. för jag vill bli personlig bankrådgivare när jag "blir stor". tanken om ekonom satte farfar i mitt huvud på väg hem från ari och monicas bröllop en vår för många år sedan. och den lever kvar, det är nåt jag verkligen vill bli.

sen ska jag gifta mig lyckligt och skaffa en egen familj. there you go, hela framtiden uttänkt.