rubriken är given och innehållet i inlägget är klart som korvspad. första tanken, största saknaden. farmor. fortfarande grått, molnigt, utan dig. tiderna i huset på oppsättarvägen med hela släkten samlade tog slut när du försvann. som att traditionen dog ut, och ingen hade kraft att hålla den vid liv när huset blev så mäktigt stort och såldes. såhär i juletider saknar jag dig lite mer, starkare än till vardags. som att julen är en ständigt påminnelse om att det tog slut. eller så är det för att mjukistomten, det sista jag fick av dig, sitter på fönsterbrädan och kikar på mig, varje dag.

jag och malin använder fortfarande din svengelska. när vi och farfar köpte upp alla jordgubbar som fanns på ica i barrsätra, och rensade i timmar. du saknade ordet och meningen blev "give me a.... a... give me a börk!" (läs; burk). inte kul för utomstående kanske, men himla kreativt för stunden.

håller också hårt vid "vi gör det vi kan. och det vi inte kan, det behöver vi inte göra".
orden sitter som fastsvetsade i mitt bakhuvud sen begravningen. de kommer alltid sitta där.

att det gått så fort, fem år utan dig har snart sprungit förbi. saknaden gör lika ont fortfarande och jag kan inte hjälpa att tårarna rinner när jag skriver om dig. för saknad gör ont, och jag bearbetar smärta med tårar. men man lär sig så småningom att uppskatta tiden man fick istället för att sörja den tid man inte upplevde. vackra du, min ängel.

it's kind of hard with you not around, but i know you're in heaven smilin' down