jag tror inte att en enda av er som läser min blogg har lyckats undgå att min lillebror är utvecklingsstörd. att detta kräver rätt mycket tillsyn är väl ganska lätt att förstå? men har man som 10åring en egen vilja och grym envist barnasinne gör man väl kanske mest det som faller en in. idag försvann han, helt utan förvarning. när pappa gormade nerifrån att wille var försvunnen var det alltså bara att slänga sig på cykeln och åka åt varsitt håll. jag styrde mot ån eftersom han älskar att kasta sten, "plumsa". hann precis börja bli orolig innan jag ser honom komma trampandes på en trehjuling jag inte ens visste att vi har.


lycklig som få svarar han att han bara skulle "åka sväng" när jag frågar vart han tog vägen. han lovar mig att han ska säga till nästa gång så "du ja cykla sammans" (läs att han och jag kunde cykla en sväng tillsammans), och hur kan man bli arg för att han stack iväg när han själv är hur lycklig som helst för att ha fått vara utan oss vuxna? jäkla gofis.