jag har världens bästa lillebror. det finns verkligen ingen som honom, och jag skulle inte
för en sekund önska bort hans syndrom. det är så himla värdefullt, och jag älskar honom
bara mer.
han frågar aldrig, bara lägger sig bredvid, klappar på kinden och kramas. torkar tårarna,
ber en att inte gråta, säger att han älskar en "så ycke" och måttar med armarna. blåser
och pussar på mitt onda ben. ingen utan mongolid hemma skulle någonsin förstå.
han är min gullgroda och jag är hans kuipaj (läs; cutiepie), det kommer alltid att vara så.
vi är oskiljaktiga, han och jag. jag älskar dig, mitt lilla mongo!
nu ska vi gå ner och sätta oss vid öppna spisen och kolla på madagaskar 2.
puss,