idag har jag suttit och funderat över det här med ideal. det finns ideal för allt, och allas ideal är olika,
väldigt sällan har man exakt lika ideal som en annan människa. jag har alltid ställt höga krav på mig
själv, har alltid haft en hemsk prestationsångest vad jag än har gjort. jag tvingar mig själv att vara
bra, jag måste vara bra, för att kompensera för min dåliga självkänsla och det som jag bara är,
utsidan och min personlighet. jag har aldrig i hela mitt liv trott på mig själv. därför har jag haft så himla
svårt att tro att någon annan skulle tro på mig. vilket har resulterat i alla dessa krav på att prestera,
för att visa mig själv och alla andra att jag är bra, för det är jag väl?
jag har ideal och krav och önskemål på hur jag ska vara och hur jag ska se ut, och min fråga är nu varför?
varför måste jag bevisa mig själv för alla andra? jag är jag och ändrar jag på mig så kommer jag inte
vara anna matilda lindén längre. så varför kräver vi så mycket!?

jag har en idealman uppmålad i mitt huvud också, hur en kille ska vara om jag fick önska alldeles själv.
brunett, rolig, gitarrspelande och sjungade (detta är ju sjukt mysigt!), helst ha körkort och bruna ögon.
gärna ska han kunna massera ryggar och axlar utan att klaga. men skillnaden här är att om jag skulle
träffa någon nu som jag tycker om, så skulle inte jag bry mig ett dugg om dessa önskemål. ingen av
mina tidigare pojkvänner har prickat i ens ett enda "rätt", och jag har aldrig klagat. jag har tyckt om dem
precis som de är ändå. så varför spelar mina egna krav på mig själv någon roll, varför kan jag inte ta dem
som önskemål? för vissa dagar tycker jag ju faktiskt om mig själv, och jag måste verkligen lära mig att
ha såna dagar varje dag för nu är jag så trött på mig själv.
jag måste inte ha mvg i varje ämne, så därför tänker jag inte plugga idag. jag ska skämma bort mig själv
med lite hemmaspa istället, för sånt är MYCKET roligare.
puss