min stora fråga är ovanstående, varför? jag kommer aldrig att förstå om
du inte förklarar, men jag får alltid endast höra saker som gör ont i mig.
varför? du skulle aldrig någonsin förstå, inte ens om du försökte. du vet
inte vad du har gjort med mig, och aldrig har du frågat hur allt det här har
känts för mig. du var inte där. jag gav allt, alla mina sista krafter, och du
var inte där. så varför, varför försöka nu? det finns inget kvar längre.

ibland mår jag verkligen så jävla bra. jag vet vart jag står och var jag har
mina vänner, personer som ställer upp i vått och torrt. såna som alltid
finns där. då är jag så övertygad om att jag är stark, att jag mår mycket
bättre nu när jag bara har mig själv att ta hand om. att det här är bra för
mig. idag är inte en sån dag. men jag är så fruktansvärt arg, så jävla
arg att jag ändå känner att jag är säker. jag vill inte mer. men jag saknar
närheten så fruktansvärt. jag är en förhållandeperson, och det har jag
varit väldigt länge. just för att jag inte har stått utanför ett förhållande på
tre år. det gör så ont och är så tomt att inte ha någon att vakna upp med.
så otroligt tomt att det inte finns någon där som älskar en gränslöst.
och jag är så jävla arg, för det dog. du har fått mig att tro att jag inte
längre förtjänar det. jag är så arg att jag just för skrivande stund tänker
påstå att jag inte saknar dig, jag saknar närheten och tryggheten i att ha
ett förhållande. får äta upp det om jag ångrar mig, men det är såhär jag
känner nu. det är dags att släppa det sista taget om det som var.
jag kommer att gå starkare ur det här, om jag bara tror på det.
puss,