tog en promenad i min ensamhet i hopp om att det skulle kännas bättre.
tankarna blev värre och jobbigare, störande och ledsamma. när jag kom
in samtalade jag lite med pappa som uppenbarligen såg att det var nåt
som var fel, så jag berättade allt. han stackarn som trodde att det var
klänningen jag var ledsen över och sa att vi kunde köpa en ny. tyckte att
just det var riktigt gulligt sagt faktiskt. men han sa som så många andra
redan har sagt, att jag förtjänar bättre och att det kommer fler pojkar innan
det är dags att hitta någon att spendera livet med.
och august, det är otroligt vad jag är så glad att du finns. att du bara är där
och lyssnar och hjälper, trots att det var så länge sen vi hade kontakt innan
allt det här. jag är verkligen tacksam för att du inte tänker låta mig ta åt mig
av det som hänt. du är kanoners och det finns inget annat att säga än tack.

nu sitter jag i soffan och kikar på film med min älskade far. mamma står här
i vardagsrummet hon med och viker tvätt, tror att hon också kikar ibland.
mannen på balkongen tror jag att filmen hette och det är en beckfilm från
tiden innan peter haber tog över huvudrollen.