du springer aldrig ifatt, när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent att säga som det är.
det är dags att lägga på, men att stanna känns så rätt.

jag är så besviken. på tre personer.
till att börja med är jag besviken på en utav mina forna bästa vänner...
att han skulle göra något dylikt var bara en tidsfråga, men med dig!?
jag trodde verkligen bättre om dig. du var högre värderad i mina ögon.
jag trodde aldrig att du skulle svika mig så grovt.

den andra jag är besviken på är någon som stod mig väldigt kärt om
hjärtat under en kortare tid, innan jag fick höra allt. jag trodde att du
skulle finnas där, efter allt vi pratat om och gått igenom. så mycket som
du tröstat mig alla gånger, och så mycket som du sa att du kände för mig.
jag trodde att du skulle ställa upp nu, finnas där och stötta mig genom
denna motgång också, som med allt annat. inte bara ta ditt pick och pack
och dra? sluta höra av dig? jag behövde dig som mest då.

till sist är jag så besviken på mig själv att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
för att jag har hakat upp mig så på det här. jag kan bara inte släppa att ni
på många sätt fick mig att må så bra båda två, och att ni svek mig. vad
gjorde jag för att förtjäna det? jag kan inte komma på det, och det stör mig.
så fruktansvärt. de sista orden uttryckta om det förflutna. jag är bättre.
puss,