"vi gör det vi kan och det vi inte kan, det behöver vi inte göra".
du ville göra det du kunde, och det du kunde det gjorde du verkligen.
tills du sakta men säkert tynade bort. det finns inte ord för hur mycket jag
saknar dig, hur mycket jag ser tillbaka på tiderna då du fanns här, så
tillgänglig och så förstående. och fan vad jag tog livet för givet. alla visste
ju egentligen att du skulle klara dig, du skulle ju bli bra igen och allt skulle
vara som förr. men du blev ju inte det. istället blev du svagare och svagare,
tills du varken åt eller satt själv. till slut orkade du inte ens öppna ögonen.
jag var så hjälplös. det gjorde så ont i mig att se dig försvinna, jag kunde
inte göra ett dugg, bara sitta där och se hur du gick mot slutet av din tunnel.
det är sjukt dethär, hur man kan känna sådan fruktansvärd kärlek till någon
som inte längre existerar i konkret exempel? men du finns ju, hos mig finns
du alltid. allt du gav mig har jag kvar. hur ska jag någonsin kunna släppa det?
och hur ska jag kunna gottgöra alla gånger jag inte har följt med till graven?
din födelsedag, morsdag, dagen du gick bort, alla hjärtans dag, all helgona..
alla gånger jag brukade åka, följa med och stå vid stenen, föra en konversation
med dig, för då är du nära. men hur ska jag någonsin kunna stå där igen när 
mitt hjärta krossas varje gång jag läser ditt namn på gravstenen? hur!? jag
skulle ge allt för att ha dig nära. och jag har knuffat dig så långt bort ifrån mig
jag har kunnat för att slippa tänka. jag vill inte sörja längre. men nu sitter jag
här i sängen och klockan är halv två och jag kan inte sova trots att jag har
försökt sen kvart i tolv. sörjer är precis vad jag gör. mitt hjärta har återigen
brustit och jag vet inte om jag orkar laga det. jag tror att hela jag har varit
trasig ända sen begravningen. jag var otröstlig, precis som nu, och grät floder,
precis som nu. försökte prata med adam för ca en timme sedan men han
kunde inte prata, batteriet skulle ta slut då.

jag önskar bara att jag kan vakna en dag och upptäcka att de här snart tre åren

utan dig har varit en hemsk mardröm. det har gått 2 år, 10 månader och 20

dagar sedan vi fick det hemska telefonsamtalet. och 2år, 10 månader och 19

dagar sedan jag såg dig för sista gången. känns som om det vore igår. kommer

så väl ihåg. mina sista ord, "jag älskar dig", och svagheten i din hand när du

kramade min hand för sista gången. du hörde mig, jag vet att du hörde.

nu ska jag torka mina tårar och vara stark för din skull. jag kommer att göra allt

med dig på min högra axel, precis som i tecknade filmer. cancern vann över dig

och du fick inte leva klart. därför ska jag leva åt dig.