för exakt 13 månader sen från idag, hände det mig något
helt fantastiskt. det var nämligen så att jag satt på träffen
och kollade på en innebandy-match. länge satt jag där,
det var ganska tråkigt och jag hade ingen bredvid att
prata med. jag var helt ensam där bland alla föräldrar.
men det var så värt det, att sitta där och nästan hålla på
att somna, för jag visste exakt vad som väntade mig efter
slut signalen. jag skulle få träffa dig.
en hel kväll var du min, och du gjorde mig verkligen
lycklig. inget annat än du existerade. men tiden går ju
fort när man har 'roligt' och allt för tidigt var det sent och
dags för dig att åka hem. kändes hårt att släppa dig då
för du hade verkligen skjutit upp mig och jag verkligen
svävade. 'sjunde himlen', skaplig klyscha, men hur sant
var det inte?
och vi hade så himla bekymmerfria tider, väldigt länge.
vi tjafsade för första gången i slutet av januari. vi kom
över det och vi fortsatte våra bekymmerfria tider. vi hade
det verkligen bra du och jag. och det skulle ju alltid vara
så, vi sa ju det. hela sommaren höll vi så hårt i varandra.
sen i tid med att skolan började, började vi också bråka.
på allvar. jag tror att vi aldrig riktigt kom över det. jag tror
att vi gömde det inuti oss och att det sedan åt upp oss
inifrån. jag tror att det är därför vi står där vi står idag.
för nu, vad är vi nu? jag har inte en aning. jag sover knappt
alls om nätterna längre och jag kan inte koncentrera
mig på nåt annat än det vi en gång hade. jag förstår
inte alls längre, hur har det kunnat bli såhär?
när det den tjungonde oktober, tvåtusensju, hände oss
något så underbart och lyckligt?
vi var verkligen unika. och jag saknar dig, så sjukt mycket.