idag besökte vi gravarna. jag ägnade både min pappas mamma och min farmor en tyst minut. och idag kom jag återigen på mig själv med att önska att jag faktiskt hade träffat min pappas mamma, min biologiska farmor. det känns så otroligt jobbigt att stå där och inte kunna dela den sorg min pappa måste bära helt ensam. för jag kan inte hjälpa honom att tänka positivt och minnas. i år är det 30 år sedan hon gick bort och jag var alltså inte ens påtänkt när hon dog. men jag önskar ändå att jag hade fått träffa henne. känt henne. min pappas mamma. på samma gång känns den önskan otroligt mörk och jobbig. varje gång får jag skuldkänslor. vid den tanken känns det som om jag önskar bort den farmor jag faktiskt fick växa upp med. och om hon försvann skulle min faster inte finnas här och inte min kusin osv. jag kan inte önska bort dem. jag älskade min farmor, och jag uppskattar så att jag fick den tid jag fick med henne, även om den känns långt ifrån tillräckligt. jag önskar inte bort henne, men jag önskar att det hade varit möjligt att jag fått uppleva dem båda.